Start > Sjöfart > Isbrytning

Den första havsisbrytaren, som byggdes för nordiska farvatten levererades 1890 av Finnboda varv i Stockholm. Beställaren var finska staten och fartyget döptes till Murtaja (brytaren).

Stockholms stad skaffade 1897 "Isbrytaren I", men den var inte särskilt lämpad för isbrytning till havs.
1915 byggdes "Isbrytaren II", senare kallad Sankt Erik, som var den första havsisbrytaren i Sverige. Fartyget skulle användas för att underlätta vintersjöfarten till Stockholm.
Vid flera tillfällen under sin 62-åriga verksamhet blev Sankt Erik inhyrd av staten för att bryta is till havs. Första gången hon användes för isbrytning utanför Stockholm var januari 1916. Hon hjälpte då några ångare som hade frusit inne i Gävle och därmed hade hon gjort en pionjärinsats för vintersjöfarten i Norrland.
Numera är Sankt Erik museifartyg i Stockholm.

Den första statsisbrytaren levererades 1926. "Statsisbrytaren" fick ett nytt namn redan efter 3 år och hette sedan Atle. Hon hade ångmaskineri och en propeller i varje stäv. Vintern 1965-66 gjorde hon sin sista vinter och såldes för skrotning och höggs upp året därpå.

1932 levererades Ymer, som var världens första isbrytare med dieselelektriskt maskineri. Den maskintypen finns idag på de flesta isbrytare.

När Ymer kom i drift kunde man börja bedriva en viss vintersjöfart. Visserligen var man tvungen att stänga hamnarna norrifrån och under högvintern koncentrera sig på att hålla de större hamnarna i Östersjön öppna.

De verkligt hårda vintrarna fick man nöja sig med att hålla igång trafiken på syd- och västkusten. Möjligheter fanns i alla fall att förlänga skeppningssäsongen under förvintern och att öppna hamnarna tidigare på våren i Östersjön och Bottniska viken.

1953 levererades Thule från Karlskronavarvet. Wärtsilä varvet i Finland levererade Oden 1957, Tor kom från samma varv 1964 och Njord 1969.

Sverige hade nu fått resurser att hålla hamnarna i Bottenhavet öppna alla lindriga och normala isvintrar. Men det var fortfarande svårt att klara av de stränga vintrarna, när hela Bottniska Viken och delar av Östersjön var täckta med is. Med målsättningen "året-runt-trafik" på alla viktiga hamnar behövdes det nya resurser.

Det fattades beslut att 3 stora isbrytare skulle skaffas och 1974 kom Atle följd av Frej 1975 och Ymer 1977. Wärtsilä stod för leveranserna. Samma varv hade innan dess (1973) levererat Ale. Hon byggdes för att möjliggöra vintersjöfart på Vänern.

Oden byggdes av Götaverken och levererades 1988. Oden väckte global uppmärksamhet 1991 genom att som första västerländska ytfartyg nå Nordpolen.

Tor och Njord ersättes under åren 2000-2001 med kombinationsfartygen Tor Viking II. Balder viking och Vidar Viking. Dessa fartyg ägs inte av Sjöfartsverket utan chartras under vintern via ett långsiktigt samarbesavtal.

Dela artikeln