23 år i Sjöfartsverket – nu sluts cirkeln
Han började med sjömätning, har varit chef och projektledare för några av våra största infrastrukturprojekt och går nu tillbaka till lotsyrket. Johan Eriksson är en sann sjöfartsverkare efter 23 år i olika yrkesroller på verket.
Johan Eriksson är ett levande bevis på att det går göra karriär inom Sjöfartsverket och förflytta sig både mellan yrken och olika verksamhetsdelar.
– Jag tycker att Sjöfartsverket har varit, och är, en fantastisk arbetsgivare. Vill man så finns möjligheten att flytta på sig och göra andra saker, som också funkar med livet i övrigt.
Är man född på Grötö i Bohuslän är havet en naturlig del av uppväxten och det kanske inte var så konstigt att det var just sjökapten som Johan utbildade sig till. 1990 mönstrade han på i Hamburg.
– Tre veckor senare hade jag korsat Atlanten och fått uppleva min första orkan. Jag har varit med och lastat enorma mängder bananer mellan Equador och Japan, 300 000 lådor á 14 kg - i veckan! Det var långa köer med lastbilar ut från djungeln. På den tiden hade vi inte heller containrar, utan allt gick på rullband in till fartyget Winter sea.
1994 blev han styrman på ett av de svenska rederierna, Gorthon Lines, for till Västindien och träffade sin fru ombord. Efter det kom han hem till Sverige och blev befälhavare i Skärhamn på Dala rederi fram till att de gick i konkurs 2002. Och det var där hans resa inom Sjöfartsverket startade. Han träffade nämligen sin syssling hemma som jobbar på Sjöfartsverket.
– Jag började jobba som styrman inom sjömätning på Sjöfartsverket. På den tiden var det ett upphandlat managementbolag som hade hand om besättningarna, B&N Hornet, som sedan övergick till OSM ship management innan Sjöfartsverket tog hem bemanningen i egen regi. Där arbetade jag i fem år för att sedan bli lots.
Johan fortsatte som lots i cirka fyra år. Sedan klev han in i rollen som lotsområdeschef för området han tidigare arbetat i, Vänerns sjötrafikområde.
– Att vara chef över ett lotsområde är ganska operativt och jag märkte att sökte mig till de mer strategiska frågorna. Jag ville vara med och påverka i större utsträckning. Tre år senare, 2014, blev jag infrastruktursamordnare i väst och syd och deltog i utredningar med Trafikverket och länsstyrelserna kring infrastrukturfrågor, däribland Götaälvbron. Här kände jag att jag kunde vara med och påverka saker i ett tidigt skede.
Johan var även Sjöfartsverkets representant för havsplaner mot havs- och vattenmyndigheten. I EU tittade man på hur havet skulle användas, exempelvis var vindkraft, fiske och sjöfart skulle placeras geografiskt. De skulle skapa en plankarta.
– Länderna runt Östersjön hade varsin representant som kom med olika ingångar och syften. Havsmyndigheten har mer fokus på exempelvis miljö- och naturfrågor, medan danska sjöfartsstyrelsen prioriterar sjöfarten och infrastrukturen runt det. Det uppstår såklart en del friktion när man har så olika fokus, men det var intressant att sitta med i dessa forum och få vara med påverka på så hög nivå.
2019 slutade dåvarande enhetschefen på infrastrukturenheten och Johan klev in som tillförordnad.
– Då ingick jag också i gruppen för styrning och planering. Man får en helt annan inblick och inblick i Sjöfartsverket på central nivå, det var fantastiskt roligt.
Något år senare skedde en förändring, enheten blev en avdelning och Johan längtade hem till västkusten. Från 2020 fram till idag har han jobbat som projektledare på infrastrukturavdelningen, framförallt med slussprojekten i Södertälje och Trollhättan, där Trafikverket har det ekonomiska ansvaret medan Sjöfartsverket är kravställare.
– Att vara projektledare handlar mycket om kommunikation, man blir spindeln i nätet mellan olika verksamheter i Sjöfartsverket och övriga aktörer i projektet. Samtidigt behöver man kunna svara på frågor om höjd och storlek på slussen eller detaljer som vilka lås det ska vara på grindarna. Det kräver mycket samarbete och förankring med andra enheter och avdelningar i verket, så nätverket är stort efter dessa år, både i Sjöfartsverket och i branschen i stort.
Men efter fem år i rollen är det dags att återgå till en av de första rollerna i verket, som lots.
– Det är tudelat. Det har varit en fantastisk resa och förmån att ha varit med om det här och fått skapa och driva de här stora projekten, men jag känner mig rätt nöjd nu. Det är långa projekt. Arbete med slussen i Trollhättan kanal började egentligen redan 2013. Nu är det dags för någon annan att ta vid det jag har varit med och skapat.
Han avslutar.
– Jag är i grunden en praktiskt lagd människa och som lots går jag till ett mer operativt yrke där jag känner mig bekväm och trygg. Jag landar lite. Att återigen kunna bli lots vid 54 är dessutom en förmån. När slussen i Lilla Edet blir klar ser jag istället fram emot att som lots få se hur det som jag varit med och ritat faktiskt fungerar i verkligheten.
Rekommenderad läsning
Senast uppdaterad 2025-03-07